Där ni.

Trodde aldrig att jag skulle kunna bli kär i någon som inte tror på evolutionen, som inte tror att vi kommer från aporna och så vidare... Som faktiskt tror att gud eller någon annan filur satt oss här på jorden från ingenstans. (jag menar, det går ju vara troende men ändå tro på evolutionen eller hur) Det finns vissa gränser, trodde jag. Gränser för vad man "borde" tycka eller till och med förstå. Men inte ens jag är tydligen så svart/vit.

Det där med religion är intressant, men kärlek är blind antar jag.

Jag sa bara "jaja, vi har olika åsikter och du kommer inte ändra min och jag kommer inte kunna ändra din så skit samma, det är inte så viktigt"

Jag tror jag växer lite som person för varje dag som jag möter nya människor. Så är det nog.

Vi får väl se.

Olika är bra. Om man är lika också.