Skillnaden på mig nu och för 1 år sedan är stor. Hade jag haft den här motgången med bilkörandet då, så hade jag gått hem, låst in mig, blivit deppig och stoppat upp hela mitt liv i flera dagar. Antagligen inte velat träffa någon, inte orkat äta eller ta mig ur soffan. Tyckt synd om mig själv helt enkelt.
Idag bröt jag ihop, grät och pratade med körskolläraren, gick hem, tjöt lite till, sms:ade med bästa Matilda. Sen sa jag helt enkelt åt mig själv. Satte på pepp musik, städade och möblerade om. Tränade fotboll och sen en fika med Therese. Jag vet nu vad som gör att jag mår bättre och framförallt, jag VILL må bättre. Emo-Tania är borta, antagligen för alltid! Det är skönt.
Idag är en sån där dag då jag känner mig nöjd med tillvaron, känner att jag nog borde vara kvar här ett tag till. Nära vänner, familj och rutiner. Som sagt, jag velar, fram och tillbaka.
Dessutom vill jag att Fizzo ska komma hit NU, vill känna. Känna efter, bli lite trygg i det hela. Det spökar en hel del i mitt huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar