Jag grät och log på en gång.

Även om den här historien är mycket mycket tyngre så är det så mycket jag känner igen. Hur det känns när man kommer hem första gången. Hur man mer och mer för varje gång stör sig på hur alla här hemma klagar på problem som inte ens är något som inte går att lösa. Hur man steg för steg bygger upp känslorna i sig och hur man bara måste tillbaka och hjälpa, hjälpa, hjälpa, hjälpa. Allt annat kvittar och allt känns smått meningslöst. Hur man med tiden lär sig att se det fina och viktiga i båda världarna. Det är en otroligt svår balansgång men man måste lära sig för man kommer aldrig vilja förlora något av det. Jag kommer aldrig kunna lägga Sydafrika "bakom mig". Det är en omöjlighet. Jag kommer alltid återkomma dit. Jag vet det nu. Jag vet dock även att det jag har här är viktigt också. Min familj och mina vänner. Jag måste kanske inte välja? Bara hitta en balans. Livet är långt. Jag hinner med både och. Jag vet bara att där borta, där finns dom, dom som verkligen inte har någonting, som behöver mig mer än vad någon kanske behöver mig här, på sätt och vis.

På sätt och vis....