Det är inte mycket saker i livet som jag har avslutat på ett "normalt" sätt. Inga alls egentligen. Inga relationer, ingen utbildning/jobb/lagsport. Allt har mer eller mindre avslutats på dramatiska vis eller inte avslutats alls. Jag klarar inte av avslut, separationer, släppa taget, gå vidare. Jag börjar känna av det här nu. Sist jag mådde så här var runt hela grejen med Jacob och kanske lite med Lollo med. Innan dess var det min Behandlingspedagog-examen(jag gick inte på avslutningen). Saker är på väg att "ta slut" och då gör jag konstiga saker, reagerar märkligt och får det till att bli något det inte skulle behöva vara. Allt för att slippa känna att det är "slut" och att det skulle vara mitt fel eller att jag behöver släppa det och gå vidare i livet.
Därav kommer nog (inte nog jag vet att det är så) alla mina märkliga, konstiga och sporadiska förhållanden och att jag inte har så många nära vänner. Har många vänner, men hur många av dom låter jag komma nära? Inte många. Det kanske "tar slut" en dag och då är det lättare att hantera om det inte "betytt" så mycket innan.
Så, nu vill jag inte ha en "sista dag" på jobbet. Jag slutade spela fotboll mitt i säsongen. Jag träffar en kille som jag bara låtsas att jag inte bryr mig om. Jag träffar en annan som jag egentligen är asarg på, bara för att jag vet att det inte är på riktigt så det behöver inte avslutas och kommer nog aldrig göras. Jag anstränger mig inte jättemycket för att hinna träffa alla jag borde innan jag åker. Jag vill inte att det ska kännas att jag ska åka. Så jag slipper avsluta och må kasst över det.
Herregud! Skärpning Tania.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar