9 september 2012

Ett år

Det går snabbt egentligen. Ett år. Kollade september 2011, vad jag gjorde då. Hur jag mådde då. Vad jag kände då. Var tillsammans med Fizzo, planerade resan till Belgien & Schweiz med honom, som slutade i ren kaos och gjorde att det tog slut (tur var väl det i det långa loppet..) Jag spelade en himla massa fotboll (och var säker 5 kilo lättare än nu haha). Jag började fundera på att åka till Sydafrika igen (och jäklar vad det var ett sånt där val som avgjort en STOR del av mitt liv...). Jag höll på med körkortet för fullt. Jämfört med nu var det lugna gatan på jobbet. Jag upptäckte Skins som fortfarande är den bästa ungdomsserie som finns. Jag hade en FIN och inte bruten näsa!!!

Jag tror att 2011 var det där året då jag hittade väldigt mycket av mig själv, blev starkare i mig själv, vad jag vill och vad jag orkar. Det var då jag slutade att helt bry mig om vad andra tycker om hur jag lever mitt liv och blev på så sätt lugn i mig själv. Efter att det tog slut med Jacob och jag och Nina var i Brasilien, då vände det. Den resan gav mig oerhört mycket. Mest alla kvällar av prat med Nina och David.
Trots det som hände med Fizzo senare, och trots att jag var mer kär i honom än jag varit i någon annan, så bröt jag inte ihop av det. Jag vet inte hur jag hittade hit, var jag fann mig själv. Men jag tror att det har mycket att göra med en del av mina vänner, som tar mig för den jag är, som tänker mycket som jag gör och som "orkar" med mig. Utan Matilda, Sandra, Nina, Dina, Pia (och en massa andra) hade jag nog inte varit där jag är idag. De senaste två åren har ni betytt mycket, för att ni på olika sätt och olika nivå har lyckats få mig att inse att jag är jag och jag gillar det! Ni är så sjukt olika personligheter men det är det som är det fina! TACK!
Dessutom så var det nog bra för mig (och henne) att jag slutade umgås med Lollo, att jag fick ur mig vad jag kände och tyckte, släppte taget och gick vidare. Det var en destruktiv vänskap (även om den var fin på många sätt med). Men det var där nånstans, det året, som jag började hitta en mer balanserad och samlad Tania. Sen kommer jag aldrig kunna bevisa att det har ett samband, jag bara funderar på det..
Fizzo har även fått mig att våga vara kär på riktigt igen, vara kär och vara mig själv med den personen och bara vara. Hur illa han gjort mig så känner jag ingen bitterhet eller ilska mot honom. Han kommer alltid betyda mycket för mig, just av den här anledningen. Han fick mig att våga. (och jag tänker fortfarande på honom ibland och önskar han var annorlunda men lika.. saknar honom och den känslan han fick fram hos mig)

Oj vad mycket dravel. Jobbar natt, blir lite trött och mosig i huvudet och tänker mycket då.

I morgon ska jag spela match. Reserv i B-laget visserligen. Men ändå. Lär räcka med 30 minuter spel för mig så är jag död sen! Hej träningsvärken, ska du titta förbi?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar