skola. gråta. vänner

har haft lite processpass i skolan i två dagar nu.
pratat mycket om oss själva när vi var barn.
vilken roll vi hade i familjen och i skolan?
varför fick vi den rollen?
hade man en disfunktionell familj på
något sätt och hur påverkar det mig och min roll jag fick?
har jag samma roll idag som då?
hur har min barndom påverkat mig och hur hanterar jag det?
VARFÖR ÄR JAG SOM JAG ÄR?
och hur ser de andra i klassen mig?
har de samma syn på mig som jag själv har på mig?

jag började fundera en del. och det var rätt jobbigt att prata om allt. framförallt så visade sig en sak som jag vetat länge men länge försökt att ignorera.
jag KAN inte prata om mig själv. inte om MIG själv. jag kan berätta vad jag gjort eller vad jag tycker eller tänker. Men kan INTE prata om mig själv, hur jag känner, hur jag var, vad som är jobbigt, varför jag är som jag är osv.. Det knyter sig i halsen.

Min lärare sa "du är den i den här gruppen som kan anpassa dig bäst. du kan vara vän med alla och inte för att vara snäll, utan för att du faktiskt vill det. Du har säker en bred vänskapskrets med folk från helt olika världar och åldrar. MEN jag anar att du har dem tills du måste släppa dem nära dig. då försvinner de lätt. Eller snarare så försvinner du..."

Den här läraren har träffat mig i två dagar och sätter ord på mig som är så sanna! helt jävla sanna. Jag har tagit upp det förut. Jag har många vänner. Och bra vänner. Men vem är den som jag kan ringa mitt i natten och gråta? Vem är den som jag kan sitta i telefonen med i timmar? Vem är den som jag kan berätta ALLT för? Vem är den som jag kan öppna mig för?

Jag vet faktiskt inte. Jag har några som NÄSTAN är där. Men det är MÅNGA jag skrämt bort. För att jag varit för kall. Jag kan inte prata om saker. Jag HATAR det. Jag kan skriva om saker. Msn, blogg, sms. Det går bra. Men i telefonen eller face to face så tar det STOPP. varför?

JAG VET INTE.

vet bara att jag idag har en ganska stor ångestkänsla i mig över att jag förkastar så många vänner. Vänner jag vill ha kvar men som jag aldrig hör av mig till mer än på msn eller sms. Vänner som möjligen snart tröttnar och tycker jag är ytlig för att jag bara snackar på msn med de. Men jag är sån. Jag HATAR telefoner. Om någon frågar mig "hur är det" på telefonen, svarar jag bara "ok"... aldrig att jag skulle "det är inte bra, för att..." på telefonen. Nope.

Så vad ska jag göra åt detta? För jag har insett att det är ett stort handikapp för mig. Jag förlorar så mcyket på det... Jag tror skolan kommer lära mig mycket. Att jag kommit till denna insikt säger en del. Det är skolans förtjänst helt och hållet.

Började gråta inför hela klassen idag när jag skulle prata om mig själv. Men det var ok. Man får gråta. Det är ok..
JAG ÄLSKAR MIN KLASS. det är underbara, fördomsfria och roliga människor. Kommer nog hitta någon eller några vänner för livet där.. det är jag säker på.