Det var så otroligt hårt att lämna Cape Town den här gången. Den här gången också ska jag väl säga. Den här gången var dock så otroligt mycket hårdare än de andra två. Det kändes verkligen som att jag lämnade mitt hem och kanske aldrig mer får se det. Som att bli tvingad bort från mitt eget hem. Fick bästa sällskapet på flygplatsen av Nina, Gee, Duncan, Jonny och Marco. Jag kunde inte känna mig ledsen hur jag än försökte för de fick mig att skratta hela tiden. Det var inte förren flyget lyfte och jag såg kapstaden under mig, försvinna i horisonten, som tårarna kom. Det känns som jag lämnar en stor del av mig själv, en del som aldrig riktigt kommer fram när jag är i Sverige. Det är så svårt att förklara, men det är något med den staden som får mig att leva upp lite mer. Kanske är det för att det finns så många fler möjligheter att hitta sig själv? En stad full av kultur, religion, språk och människor som jag inte riktigt tror jag kan finna i Sverige. Jag är så rädd att komma hem och det bara kommer handla om att jobba, äta, sova, träna igen. Att mån – tors bara handlar om det. Jag är van nu att även om jag jobbar så finns det hundra saker jag kan hitta på efter jobbet, som inte innebär att hamna framför datorn, tvn eller i sängen.
Den är gången innebar även otroliga vänskaper. Nina som jag delade rum med, var nästintill en tvillingsjäl. Vi behövde knappt prata med varandra i slutet, vi behövde bara titta på varandra så förstod vi vad den andra ville. Vi har samma syn på livet och vad som är viktigt. Samma sjuka humor och dessutom i stort sett samma musiksmak :) . Jag kommer sakna henne otroligt mycket.
Desamma med Duncan, Chad, Jonny, Marco och co som vi hängde med sista två veckorna. Sjukt skönt med ett killgäng man kan hänga med och bara ha kul utan att det betyder att någon stöter på någon. Jag är trött på att hela tiden försöka förklara för folk att jag faktiskt inte vill ha ett förhållande just nu, att jag inte kan göra något som innebär något seriöst, jag är inte där än helt enkelt. Så de sista två veckorna har varit perfekta. Vi har hängt, festat, badat, sovit, ätit tillsammans, hela gänget, i stort sett varje dag och det har varit underbart. Kommer sakna Duncan speciellt. Han är min lillebror från och med nu. Till och med hans faster sa det, att vi hade kunnat vara syster och bror, vi är rätt så lika i sättet... Kommer sakna hans sarkasm, dryga skämt, elaka repliker (med glimten i ögat) och hans sätt att kunna prata med mig om vettiga saker om det behövs. Killkompisar kan man inte ha för många av!
Jag kommer sakna solen, värmen, att kunna gå barfota! Jag kommer sakna ljuset. Jag vet att jag inte är menad att bo i ett kallt, mörkt land. Jag mår så jäkla mycket bättre med värme och ljus. Jag vill kunna slänga min vinterjacka för alltid, det skulle vara en skön känsla. Att 10 plusgrader är det absolut kallaste om året, det vore nåt det. Inga dagar då det är mörkt när man går till jobbet vid 7 och mörkt igen när man går hem vid 4. Aldrig mer vinterkängor, tumvantar eller varm mössa. Inget jäkla ”oj, tåget är inställt för det har snöat för mycket”. Jag vill inte!
Som igår, min sista dag i kapstaden. Jag, Marco, Jonny och Duncan åkte till en ramp. Skatade, hängde i flera timmar. Rent random häng. Prata, skratta, slappa, skata. Sånt är så mycket svårare så fort det är mörkt och kallt. Dessutom finns det inte lika många som uppskattar det hemma. ”nej jag ska se den eller den filmen”, ”nej jag är för trött”, ”nej jag ska upp tidigt i morgon”, ”nej, jag ska vara med min pojkvän”. Ursäkterna är så många ibland. Det hemska är att jag är lite likadan. Fast sista halvåret var annorlunda. Träffade människor som ville hitta på saker, umgås. Jag behöver nog lite push från andra för att det ska hända något. Alltså, om jag jobbar till 5 en eftermiddag, så kan jag faktiskt vara social sen i alla fall. Man kan laga mat tillsammans, hitta på något och ändå vara hemma vid 22 och gå och lägga sig. Men det är lättare att bara slappa, laga mat och sen hamna framför datorn och tvn. Ännu lättare om det är kallt och jävligt ute. Kyla och mörker gör folk mer osociala, det är helt säkert. Sol och värme gör människor gladare, mer sugna på att vara utomhus och mer peppade att hitta på saker. Det är jag helt säker på.
Jag vill inte bo i Sverige. Inte nu i alla fall. Jag vill känna mig levande till 100% och det gör jag inte här.
Räcker med att säga : jag vet hur det känns & att jag finns här!
SvaraRaderaMen välkommen "hem"!
Mm, tänkte på det förut, att jag är jäkligt glad att jag har dig som vet vad jag pratar om, du vet hur svårt det är att förklara känslan för andra... Vi ses när du kommit hem med husbilen! PUSS
SvaraRadera