Så var jag hemma, efter en ganska märklig resa. Kan inte riktigt förklara hur jag känner nu. Men det känns bättre än det gjorde innan jag åkte. Känns som ett avslutat kapitel men som alltid kommer finnas kvar som en liten notis att läsa ibland. Vissa personer kommer liksom alltid finnas kvar där, i bakhuvudet som ett "undrar hur det hade varit om/om inte..." Men mer än så är det inte. Det är inte jobbigt, det gör inte ont, det ger mig inte ångest. Det bara är där och jag har förlåtit honom, eller i alla fall släppt det som var. Jag behöver egentligen inte förlåta honom helt, för vi kommer aldrig komma till den sortens relation igen. Jag accepterar att det är sådan han är och alltid kommer vara. Jag är glad att vi kunde umgås i helgen och hitta tillbaka till varandra men på en annan nivå. Ibland är det bra skönt att ha blivit vuxen :)
Människor förändras sällan. Jag tror att människor KAN förändras men har också lärt mig av livet att de sällan gör det. Det krävs väldigt mycket för att man ska få perspektiv nog att vilja ändra på den person man byggt upp till att bli hela sitt liv. Det tog lång tid innan jag tog tag i en del saker hos mig själv och förändrade dom och det finns fortfarande mycket kvar att jobba på.
En del av mitt hjärta kommer faktiskt alltid tillhöra honom för ingen har nånsin fått mig att känna som han fick, oavsett vad det betydde för honom så betydde det för mig. Tror dock faktiskt att jag betydde en hel del för honom, det märktes och kändes i helgen. Saker och ting föll på plats på ett helt annat sätt. Skönt. Jag gillar att jag är 27 och inte 17, det är så mycket enklare nu.
Friends? With benefits.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar